kalufse

Vet att jag istortsett har sagt att jag inte ska blogga mer, men måste skriva av mig lite om dagen.

Idag måste ha varit den sämsta skoldagen sen jag började på ellwynska. Eller började på högstadiet för den delen. För dom som inte vet det så skedde en trafikolycka utanför vingåker igår(onsdag) och 1 kille avled medans en kille ligger i uppsala med svåra skador. Självklart var det ju många i skolan som visste vilka det var och även var goda vänner med dom. Så stämningen i skolan imorse/idag var ju långt ifrån behaglig.
Jag kände inte dom som drabbades av olyckan, jag vet knappt vilka det är heller. Men ändå så känner jag mig helt tom, kan inte förstå att det är någon i stan, någon som bara är ett år äldre än mig.. som har dött. Det känns helt surrealistiskt. Man får plötsligt upp ögonen för hur lätt man egentligen kan dö. Jag kan fortfarande inte förstå att nån verkligen har dött. När man läser om det i tidningen eller ser det på TV så bryr man sig inte. Men när det är nån i ens närhet/i sina vänners närhet så förstår man genast att det är verkligt. Även fast jag inte kan förstå att personen i fråga aldrig mer kommer att få träffa sina kompisar eller sin familj. Döden är nånting som jag aldrig kommer att förstå, aldrig kommer att inse att man faktiskt kan dö och att det inte går att göra nånting åt.
Jag har varit rädd idag, rädd för att det kanske är nån av mina kompisar som drabbas nästa gång, rädd för att man kanske inte sagt allt man ville säga till den personen eller gjort det man ville göra mot den personen. Man måste ta vara på livet. Men även fast man får sån insikt, fast man blir så skärrad av såna händelser.. så gör man ingenting.... ingenting.

Samtidigt som jag har varit ledsen för de drabbades skull och för dom som kände personerna så väcktes det minnen. Minnen och tankar som inte är alltför behagliga att ha i huvudet. Jag är glad att jag aldrig mer kommer uppleva den här dagen.